Om Frödings Slorudsborg
"Mot kungens slott jag byter ej mitt glada Sloreborg..."
Gustaf Fröding
I den lilla byn Slorud i värmländska Brunskog kan du finna vårt Slorudsborg. Gården ligger i en orörd landsbygdsmiljö där tiden förefaller ha stått stilla i hundra år. Ladorna lutar, korna råmar och hönsen kacklar.
Parallellt med landsvägen upp till Mangskog ringlar Slorudsälven genom forsar och under stenbroar ner mot Värmeln. Liksom Gustaf Fröding under sin tid här på "Sloreborg" så njuter vi av lugnet och den vackra naturen.
För några år sedan startade vi Matildas Bod (namnet efter Matilda Fröding), som med tiden blivit tre bodar, och som delfinansierar vården av Frödings gård.
Historik
Gården uppfördes troligen i mitten av 1800-talet. Gustaf Frödings syster Matilda köpte gården med tillhörande skog och åkrar 1881 av Anders Persson. Matilda drev lantbruk med hjälp av bl a sin rättare Anders Jansson (Annersch Jansa).
Vid 1880-talets slut måste Matilda pga sjukdom sälja gården för att flytta till Lillehammer i Norge. Där levde hon till år 1917.
Senare ägdes gården av kyrkan som sedan avstyckade gården och sålde bostadsfastigheten till läraren och kantorn Åke Rydstedt. Präster som bebott gården är bland annat Peter Wärm, Martin Martling och Stellan von Berger.
De flesta bilder ovan kommer från Martlings fotoalbum boende på Slorudsborg 1928-1933.
Frödings Slorudsborg
"Mot kungens slott jag byter ej mitt glada Sloreborg. Jag katten ger all världens sorg och sjunger hi och hej!"
Ur 'Fröken på Sloreborg' av Gustaf Fröding
Gustaf och Matilda på Slorudsborg 1881-1886
Matilda Fröding köpte gården Slorudsborg år 1881. Gustaf tillbringade somrarna hos henne under sin studietid och hela år 1884. Han beskriver sin företagsamma och okonventionella syster så här:
"Syster min däremot var klädd i förskinn och storstövlar och föraktade informatorsmanfolk och förlovningar och muffskräp såsom alldeles olämpliga och obehagliga ting. På sitt huvud hade hon en skinnhuva av samma fason som den Larsson hade, hennes hår var kortklippt som på en beväring och hennes kjol slutade så där en fem tum ovanför ankeln, så att man såg ett stycke av de pojklikt klivande stövelbenen."
Gustafs tid på Sloreborg
Det stilla lantlivet i Brunskog var en välgörande kontrast till livet i Uppsala. Arvet efter pappa Ferdinand förvann också alltför kvickt i studentfesternas yra.
Gustaf skriver till sin kusin Siri:
"Jag [...] har ingen annan sport att roa mig med än patience i detta ords alla betydelser.
För övrigt upptages min tid av att äta, sofva och svära..."
Slorudsborg, Edane 1884
Ur 'Kusinbref från Gustaf
"Ett avbrott var när Matilda ställde till med fest. På annandagen bjöd hon till "käringkalas" med dans och Gustaf som ende kavaljer.
Gästerna bestodo af Lisa i Hagen, Britta Der Väst, Stina Der Öst med flera af lika klingande namn.
...
Och vilken dans! Tänk dig Matilda spelandes bälgspel, därefter jag klädd i spindelben och biskopslugg. Därefter 15 käringar (ingen under 50 år) med den renaste trollpacketyp, alla svängande sina ben i den plastiska ´hippen´.
...
Gummorna hade emellertid grufligt roligt och svuro heligt att aldrig glömma kolifejen på Slorudsborg."
Slorudsborg 20 april 1884
På traktens mer "ståndsmässiga" fester träffade Gustaf systrarna Alstermark på Berga gård. Han förälskade sig i Hildegard (Alice i dikten Vackert väder) och rodde ofta nerför Slorudsån för att besöka Berga.
"Det var sannt, jag är kär också illkär, urkär i englera A,
....hafva de lärt sig utantill mitt ryktbara valspråk: 'dä qvetter' hvilket de helst använda vid tillfällen, då jag minst av allt önskar höra det.
När jag t.ex. med den höga patos som är min egen, utropar: Ljufliga Hildegard, jag dör af kärlek. 'Dä qvetter' svarar hon med sitt milda leende."
Slorudsborg, Edane 1884
Gustaf som lantman
Matildas förhoppningar att få lite nytta av sin bror i arbetet på gården grusades snart....
"Syster min hade nästan helt och hållet uppgivit hoppet om min framtida duglighet som lantbrukare, sedan jag med knapp nöd räddat livet vid försöket med hackelsemaskinen. Men alla sår läkas i sinom tid, och när mitt sår i anden omsider grott ihop, började även syster min misströstan att läkas och bli till hoppfullhet igen."
Gustaf fick göra ett försök att lära sig köra häst...
"... och med ett som om hon tänkt 'nu med alla onda andars bistånd i diket mä'n'. tog Driva spänntag och störtade med kappränningsfart rätt på hörnet, där den vassaste kröken var - hjulet kom halvvägs ner i diket och jag hisnade till och kände hjärtat stanna, men i nästa ögonblick voro vi åter uppe och i vild fart rakt på stationshuset, där Driva stannade med en plötslig knyck, som så när hade slungat mig in genom fönstret till statioshuset."
En vintermorgon bad Matilda Gustaf om hjälp med skrivandet vid timmermärkning.
"Vi bagavo oss åstad och styrde kosan rakt in i skogen - först syster min med yxa över axeln och frejdligt stövelklivande i de alnsdjupa drivorna, därefter Olle med en spade och Larsson med en yxa, sist jag själv med en promenadkäpp och oupphörligt påsättande lornjetten, som föll av för vart kliv jag klev."
Gustaf fascinerades så av Larssons historier att han helt glömde bort att skriva....
"Nu får vi göra om'et i afton och det är väl bäst jag räknar själv, för till timmermätare duger du inte, det är då säkert", sa Matilda.
Ur 'En tidningsmans anteckningar'
Annersch Jansa
Anders Jansson var rättare på Slorudsborg. Gustaf tyckte mycket om att lyssna på Annersch historier, och i sina Raggler A Paschaser var det inleds med ett tillägnan:
"Min goe vän, Annersch Jansa i Bråtane, Brönske, Tillägner jag diss här rägglan A paschasan te tack för all di gla stunner ja hatt tå hanses berättningskonst."
BOEN
Dikter från Slorudsborg
Heloisa och Abelard
Skäldebrev till Maggan
Vackert väder
I ungdomen
Fröken på Sloreborg